Västgötaspets är en mycket gammal svensk hundras och tillhör de nordiska spetsarna som kom med de första människorna till Norden efter istiden. Västgötaspets är en av Sveriges nationalraser. 1943 erkändes den och fick en egen rasbeskrivning av Svenska Kennelkubben. 1953 fick den sitt nuvarande namn, västgötaspets, tidigare kallad svensk vallhund.

En västgötaspets kan man inte klandra för att vara rädd. Det är en interligent liten hund med mycket framåtanda och energi. Västgötaspetsen, som är en vallhund, är mycket lättlärd och kan användas till många skiftande uppgifter, men bör ha sysselsättning för att må bra och bli en trofast och harmonisk familjemedlem. Den älskar att känna sig fri och gå okopplad, vilket sällan är ett problem med god träning.

Det är en hundras som kräver mycket motion för både kropp och psyke och är en arbetande hund.

Västgötaspets är en sund och frisk ras, utan kända rasbundna sjukdomar. Hundarna är robusta och kan bli mycket gammal, det är inte ovanligt med hundar på över 15 år.

Västgötaspetsen har ett varglikt utseende, om man bortser från storleken, med en mankhöjd på 31–33 cm och väger runt 9–15 kg. Kraftig benstomme och bröstkorg.

Färgen är viltfärgad, grå, brun eller röd med mörka och ljusa schatteringar. Vita tassar och bröstfläckar förekommer. Pälsen är halvkort, tätliggande och hårt täckhår med mycket tätt och mjuk underull.

Ett kännetecken för västgötaspets är stubbsvansen som är medfödd, men alla svanslängder är godkända och kan variera inom en kull från stubb till lång.